En värkande dag

De är varmt och soligt idag. Prinsen kom hem igår efter en vecka hos pappa. Och här ligger jag, 28 år, och gråter av smärta. Idag är de mellan midjan och knäna värken sitter. Prinsen tittar oroligt på mig och håller mig i handen när jag går. Det är svårt att röra sig och hur jag än ligger gör de så ont att jag har svårt att andas. Ingenting hjälper. 

I början av september ska dom kolla på medicin åt mig. De finns en antidepressiv som hjälper mot smärtan så vi kanske ska sätta ut min vanliga antidepressiva och ta den istället. Och någon gång i höst kommer jag få gå till smärt center i Linköping och få hjälp. Men att kroppen gör så ont och bara blir värre oroar mig mycket. Hur kommer det vara om ett år? Om 10 år? Jag ser framför mig hur jag sitter i rullstol med assistenter innan 40 års ålder. Hur förhindrar man den framtiden? 

En till fibro tjej i världen

 

Jo, läkaren bekräftade det jag och många i min närhet misstänkte. Fibromyalgi. De var hårt. Väldigt hårt att höra. Även om jag misstänkt det ett tag och känt att en diagnos skulle vara skönt för att få mer förståelse både från mig själv och andra. Visst vill ingen höra att man antagligen kommer ha ont hela livet men det var inte det jobbigaste.

 

Det jobbigaste var när hon sa att jag behöver byta yrke. Att jag inte kommer klara av vårdyrket speciellt länge till. Jag har ju känt de själv men hoppats på att det fanns nått som kunde göra mig bättre men enligt läkaren kommer jag inte klara länge till och behöver tänka över vad jag vill göra i livet och söka mig till ett annat yrke.

 

Jag kan ju inget annat än vården.  Jag älskar att arbeta så. Jag vet inte vad jag ska göra annars. Ett annat yrke och heltid var inget hon rekomenderade. Känns som att jag står vid ett stort vägskäl i livet. Med pilar överallt. Men tänk vilka möjligheter de finns.

En läkartid

Har en läkartid idag. Har sökt för min onda kropp. Har haft ont i flera år men de blir bara värre. Min psykolog säger att det är pga min ångest men om man kollar symtomen låter de väldigt mycket som fibro. Vi får väl se vad dom säger. Jag hoppas ju på att det är att jag spänner mig men vi får väl se. Det knakar i mig när jag rör mig, jag har svårt att ta mig upp på morgonen, smärtan flyttar runt och ibland känns de som om jag ska gå sönder.

 

Dessutom gick min bil sönder igår så jag väntar på att mamma ska komma och skjutsa mig och ha prinsen medan jag är där.